SVERIGES FÖRENADE TRIKÅFABRIKER
Konkurrensen tvingar till samarbete
Omkring sekelskiftet 1900 skedde en stor tillökning av nybildade trikåföretag; delvis som följd av elektricitetens införande.
Detta ledde till alltför många små företag som fick svårt att klara konkurrensen. Ett samarbete mellan företagen blev alltmer önskvärt och 1903 bildades Svenska Trikåföreningen.
Snart insåg man att en större organisation måste till för att kunna effektivisera, rationalisera och utnyttja ett samgåendes fördelar.
17 företag från Malmö i söder till Linköping i norr anslöt sig och 1913 bildades Sveriges Förenade Trikåfabriker. Direktör för hela koncernen blev Carl Eiserman senior från AB Carl Eisermans Trikåfabrik i Borås, som från början varit motståndare till sammanslagningen men blev övertygad.
Vid sammanslagningen omorganiserades verksamheten och varje företag blev en avdelning med en bestämd produktion, t.ex. strumpor eller underkläder.
Man utgick från respektive företags tidigare tillverkning.
Inom koncernen ville man ha kontroll över hela produktionsprocessen från garnspinning till sömnad. En del företag hade redan eget spinneri, men då större behov uppstod anslöts ett till spinneri och även beredningsverk för färgning m.m.
Mycket snart efter starten avvecklades en del av fabrikerna, medan andra byggdes ut, slogs samman, rationaliserades eller inriktades på specialiserad tillverkning, vilket fortsatt genom hela företagets historia.
VID STARTEN INGICK DESSA FÖRETAG:
AB Carl Eisermans Trikåfabrik, Borås
Borås Tricotfabrik AB, Borås
AB Pedersen & Dekkes Tricotfabrik, Borås
AB Evedals Trikåfabrik, Borås
AB Nordiska Trikotfabriken, Malmö
AB Torsbo Trikotfabrik, Vegby
AB Örebro Yllefabrik, Örebro
Uddebo Trikåfabriks AB, Uddebo
AB P.G. Larsséns Trikåfabrik, Strömsfors
Fritsla Yllefabrik Willén & Co., Fritsla
Janne Sundströms Trikåfabrik, Mjölby
N. Felländers Tricotfabrik, Karlstad
C.K. Schenholm & Sons Trikåfabrik, Kristianstad
L.P. Kruse & Sons Trikåfabrik, Malmö
Borås Yllefabrik, Herman Andersson, Borås
E. Eriksson & Sons Trikåfabrik, Tannefors
John. Salmenius Trikåfabrik, Linköping
Senare anslöts följande företag:
Borås Spinneri AB, Borås (1914)
AB Karlstads Yllefabrik, Karlstad (1916)
Götafors AB, Mölndal (1916)
Sigge Williamssons Ylleindustri, Borås (1921)
Helge Olssons Trikåfabrik, Halmstad (1954)
AB Ramona Konfektion, Mullsjö (1961)
KONJUNKTURENS SVALLVÅGOR
Redan vid starten 1913 började en omstrukturering av de olika företagen för största effektivitet och ekonomisk vinning.
Under första världskriget 1914 – 1919 blev prövningen svår för företaget med brist på råvaror, maskiner och reservdelar. Personalen fick många gånger hjälpa till med olika slag med olika slag av nödhjälpsarbeten.
Efter freden kom produktionen och handeln igång med ett oerhört accelererande behov av varor som tidigare inte gått att köpa.
När man anade att ett nytt storkrig var på gång 1938 hade man tagit lärdom och försedde sig med stora råvarulager med balar av bomull och ull, samt garner och klippavfall från egen tillverkning som kunde omarbetas till fiber.
När freden slöts 1945 stod den svenska textilindustrin oskadad och kunde omedelbart börja producera för att tillgodose den omättliga efterfrågan.
Glädjen varade inte länge då Koreakriget utbröt 1951 och varade till 1953. Råvarupriserna sköt i höjden och marginalerna blev mindre. Mot slutet av 1950 -talet förändrades hela världsmarknaden och en kreativ optimism började växa fram, trots ökad konkurrens.
Genom hela 1960 -talet fortsatte en stark utveckling med effektivare produktion för att möta de kärvare ekonomiska tider som följde med minskat tullskydd och billig import.
1970 -talets oljekris, höga löneförhöjningar och en fortsatt lågprisimport blev en kristid för den svenska Tekoindustrin. Hela branschen kom i gungning och staten gick in med olika åtgärder för att överbrygga vad man då trodde var en tillfällig konjunktursvacka.
För att inte arbetstillfällena skulle försvinna utomlands, erbjöds bl.a. Algots 70 milj. kronor för att etablera sig i Norrland och med 1000 nya arbetstillfällen lösa den del av den lokala arbetslösheten.
Sveriges Förenade Trikåfabriker passade nu på att byta namn till det nu kända Eiser.
Eiser hade tidigare använts som varunamn och telegramadress men fick nu bli koncernens namn. Eiser fick nu samma erbjudande som Algots, men budet mottogs inte med samma entusiasm. Efter långa och segslitna förhandlingar gick staten in med 45 milj. kronor som hälftenägare i koncernen och även Eiser etablerade sig i Norrland.
1976 var det nödvändigt med ett kapitaltillskott på 20 milj. kronor för att fortsätta driften. När Algots gick i konkurs 1977 fick staten ett stort problem som skulle bli avgörande för framtiden. Man tog nu beslutet att från statens sida göra en storsatsning och slog ihop företagen Algots, Eiser, Sweteko (tidigare Saxylle-Kilsund), Oscar Jacobson AB, AB Rang i Nässjö, Hettemarks, Uppsala Kappfabrik och Ciwilko-koncernen i Malmö som ägdes av Statens Investeringsbank.
Utredningen gick snabbt och 1977 bildades denna gigantiska koncern med staten som ägare och Eiser som moderbolag. Från början ingick 5 400 anställda, men redan 1980 var arbetsstyrkan nere på 3 500.
Vid årsskiftet 1977-78 fick denna nykonstruerade koloss 190 milj. kronor i startkapital av staten. Redan första året hade man förbrukat 140 milj. kronor utan att någon konjunkturvändning kunde skönjas.
1983 började en succesiv utförsäljning av olika företag inom koncernen till privata köpare.
1981 visade en utredning att man skulle vinna mycket genom att slå ihop strumptillverkningen i landet till en fabrik med förslag att flytta all tillverkning av strumpor från Borås till Malmö. När beslutet presenterades den 3 december 1982 möttes det med stora och högljudda protester av Eiseranställda i Borås.
Ledningen kunde inte motstå den massiva kampen med demonstrationer och torgmöten.
Ytterligare kapital sköts till från statens sida, men den 30 juni 1986 var nedläggningen ett faktum. Samma år sålde staten det sista företaget och man stod vid vägens ände.
I den nya privata Eisergruppen ingick följande företag:
Eiser Trikå AB Sjöbo
Filial, Eiser Trikå AB Halmstad
Jersey Fabrics Borås
Eiser Strumpfabriken Borås
Soumen Eiser OY Närpes Finland
Filial, Eiser Konfektion OY Alajärvi Finland
Eiser International INC Oregon USA
Marknadsbolag:
Big is Beautiful Stockholm
Eiser – Trading Scandinavia OY Helsingfors Finland
Eiser – Trading A/S Vedbæk Danmark
Intressebolag:
Á LA CARTE – Kläder till Företag AB Stockholm
UTBILDNING, FÖRMÅNER, LÖN
Inom Eiser fanns inget utarbetat program för internutbildning, utan de flesta fick lära sig allt eftersom av mer erfarna kollegor.
Då textilindustrin utvecklades starkt under 1950 -talet ökade behovet av kunnig och utbildad arbetskraft. När trikåutbildningen infördes som fristående kurs på Textilinstitutet ( nuvarande Textilhögskolan) bidrog Eiser med merparten av de maskiner som användes.
Man försåg även skolan med garn. Många av de elever som utbildade sig i trikå fick anställning på Eiser och kan ses som ränta av det kapital som satsades.
När industrin gick på högvarv under 1950- och 60 -talet var behovet av arbetskraft större än tillgången och företagen lockade med olika förmåner såsom nybyggda personalbostäder, barnkrubba, matsalar på företaget med billig lunch, tvättstuga och personalbutik.
Omkring 1950 byggdes en fjärdedel av bostäderna i Borås av olika företag till sina anställda; även av Sveriges Förenade Trikå.
Yrkeslivet var länge mer eller mindre indelat i manliga och kvinnliga yrken. Mansdominerade yrken var bl.a. spinnare, tillskärare och pressare. Sömnad, avsyning och kontorsarbete var kvinnodominerade områden. Även inom samma yrke hade män och kvinnor olika lön enligt avtal eftersom män ansågs som familjeförsörjare. Detta gällde ända fram till 1962 då kvinnliga textilarbetare över 20 år i genomsnitt tjänade 347 öre i timman jämfört med manliga textilarbetare över 20 år i genomsnitt tjänade 371 öre.
I 1962 års avtal kom man överens om att dessa skillnader skulle avskaffas helt genom en succesiv höjning av kvinnornas löner under en treårsperiod.
År 1970 var en tredjedel av arbetskraften i Borås kommun anställd inom tekoindustrin(d.v.s. textil och konfektion). 10 år senare, efter tekokrisen hade antalet minskat med mer än hälften. Då hade antalet anställda inom den offentliga sektorn ökat väsentligt.
ARBETSLIVET
VAD GJORDE MAN PÅ DE OLIKA AVDELNINGARNA?
Avd. A Herr och barnstrumpor. Borås
Avd. R Nattlinnen, damunderkläder samt charmeusenylonväv för skjortor. Mullsjö
Avd. D Spinneri, under- och yttertrikå på rundstol samt sockor. Borås med filial i Finnerödja.
Avd. E Färgning och beredning. Borås
Avd. Z Tvinneri för nylongarn. Borås
Avd. BS Spinneri. Borås
Avd. WJ Jersey-artiklar. Borås med filial i Fritsla
Avd. S Damstrumpor. Borås
Avd. H Underkläder i bomull för herr, dam och barn. Halmstad
Avd. T Yttertrikå för herr, dam och barn. Torsbo
Avd. G Nattlinnen, damunderkläder samt charmeusenylon för skjortor. Mölndal
Avd. N Ytter- och undertrikå för herr, dam och barn. Malmö med filial i Sjöbo
VI VAR SOM EN FAMILJ
"Jag började på avdelning KM i november 1953 då jag var 14½ år.
Jag ville ha ett jobb skolan och gick upp till disponenten och
Frågade och fick börja på måndagen efter. Både mamma och mormor
jobbade som hemsömmerskor, så jag var uppvuxen med sömnad.
På KM sydde vi silkespläterade underkläder som laxrosa
Dambenunderkläder och ljusblå herrkalsonger. Jag började sy på en
trippel-interlock och lärde mig fler maskiner allteftersom. De som
kunde mer lärde ut till de som var nya och jag var nyfiken och ville
lära mig. Man fick göra det mesta. Allra svårast var kettlingen. Det var
bara de äldre som jobbade med det och de var väldigt skickliga.
Hälsoundertröjan var också svår att sy.
Efter några år kom jag över till Dekkes och strumptillverkningen. Jag fick andra arbetsuppgifter som att dela ut jobb till sömmerskorna. Där var jag kvar länge; ända till det slog igen. Sedan jobbade jag några år på Jersey Modeller innan jag slutade 1983.
Första året fick jag timlön men sedan var det ackord. Man var noga med att hålla ackordet, sydde på som sjutton tills man var klar, då kunde man ta det lite lugnt en stund.
Visst var det slitigt för axlarna, men man tänkte inte så mycket på det. Det var också roligt och väldigt fin arbetsgemenskap. Fabriksklubben ordnade både fester och sportaktiviteter. Jag vann en knalle i en orienteringstävling. Jag trivdes väldigt bra på Eiser."
Sammanfattning av intervju med tidigare sömmerska Ann-Britt Eriksson
MODE OCH MÖNSTER
"Jag började på avdelning B 1948 som direktrisassistent. Sedan fick jag tjänstledigt ett år för att gå på Textilinstitutet och medan jag gick där fick jag jobb som direktris på avdelning W, så det blev studier och jobb samtidigt ett tag.
Jag var bara 24 år men det var rätt in i hetluften. Jobbet som direktris innebar både att göra modeller efter chefdesignerns kollektionsskisser och att göra egna modeller.
Jersey Modeller som jag jobbade på skulle vara lite högre kvalitet och design jämfört med andra avdelningar.
Det var höst- och vårkollektioner, både våra egna och till andra företag som beställde från Eiser. Till dem gjorde jag också mönster utifrån skisser som kom till oss. I början ingick också att vara förestånderska med ansvar för sömmerskorna.
Eiser hade kontor och agenter i olika länder i Europa dit vi åkte för att presentera kollektionerna. Det var ofta flotta tillställningar och roliga möten. Jag åkte också till mässor där nästa års färger och mode presenterades. Där köpte vi in tyger och färdiga mönster.
Det skulle vara olika mönster för olika avdelningar. Ibland reserverades mönster till ett visst företag som vi tillverkade åt. Sedan var min uppgift att göra olika färgställningar.
Jag trivdes på Eiser hela tiden och var kvar ända till 1986 då det lades ned. Särskilt resorna var spännande och jag hade stor möjlighet att påverka mitt arbete."
- Sammanfattning av intervju med tidigare direktris Birgit Säll.
MASKINER OCH MÄNNISKOR
"Jag började som maskinreparatör på Dekkes 1963 efter två års verkstadsutbildning och ett års praktik på ett spinneri. På avdelningen fanns många slags maskiner. I början fick jag laga kettelmaskinerna men succesivt lärde jag mig och tog över reparationer av alla typer av symaskiner.
Arbetet var varierande och stimulerande. Vi gjorde det mesta själva och tog inte gärna in någon utifrån. En gång skulle jag byta en kontakt på en sladd som gått sönder. Jag hade ju ingen elutbildning men gjorde mitt bästa. På natten vaknade jag och kom på att jag kopplat kontakten fel. Om någon kom åt sladden kunde det gå illa, så tidigt nästa morgon åkte jag till fabriken för att komma in och åtgärda felet.
Jag kommer ännu ihåg de som jobbade där; disponent Enander som sällan visade sig på avdelningarna, de duktiga kettlerskorna Asta, Lisa, Elin och de andra.
Erland som basade över skäret, Ellen som basade över sömmerskorna och verkmästare Nellgren som ledde produktionen vid strumpautomaterna.
Kamratskapen på arbetsplatsen var stor, liksom yrkesstoltheten. Var man en duktig sömmerska så visades respekt för det kunnande som byggts upp.
1967 – 1968 vidareutbildade jag mig inom trikåteknik på dåvarande Textilinstitutet och efter det ändrades min yrkesverksamma bana och jag lämnade Eiser bakom mig, men med starka minnen av många ljusa stunder."
- Sammanfattning av berättelse av tidigare maskinreparatör Göran Andersson
Overlockmaskinen
Union Special Modell 39200
Denna symaskin var mycket vanlig på Eiser fram till 1960 -talets början. Sömnadskanten skärs av meden över- och en underkniv. Den kunde utrustas med en eller två nålar som gav en kedjesöm och griparna en täcksöm.
Med tidigare maskiner kom sömmerskorna ofta på att man med en liten nyckel själv kunde ändra stygnlängden så att maskinen gick snabbare. Men de fick se till att inte bli upptäckt av reparatören. Längre stygn innebar sämre kvalitet i sömmen.
Senare byttes maskinerna ut mot modell 39500 som var försedda med excentrar. Med dessa kunde man mata två oberoende transportörer. Detta gav en mycket god stretchsöm, vilket man inte kunnat uppnå på den äldre maskinen. Att sömmerskan själv kunde ändra stygnlängden försvann nu också.
HEMSTICKNING
Hemvävning var en näringsgren som utvecklats sedan 1600 -talet och
Som dominerade speciellt i Sjuhäradsbygden. När vävningen
mekaniserades i slutet av 1800 -talet anställdes många hemarbetare
inom industrin, men sy- och stickmaskinerna gav också tillfälle att byta från handvävning till sömnad eller stickning i hemmet.
Redan vid bildandet av Sveriges Förenade Trikåfabriker 1913 hade flera företag en betydande hemstickningsverksamhet. Hemstickarna tillverkade främst vantar, sockar, mössor och andra grövre artiklar. Som mest hade Eiser närmare 1000 hemstickare i Boråstrakten. Under andra världskriget var stickningen till militären betydande med bl.a. sockar, muddar och huvor.
Hemstickningen i större skala fortsatte till ungefär mitten av 1950 -talet, men ännu några år in på 1960 -talet förekom hemkettling av grövre strumpor.
PER PERSSONS STICKMASKIN
Den vanligaste stickmaskinen för hemstickarna var den svensktillverkade Per Persson som stickaren lånade på kontrakt från företaget för att sticka på beställning.
Enligt kontraktet skulle hemstickaren bara sticka åt företaget som lånat ut maskinen, men "tjuvstickning" åt andra beställare var inte ovanligt. Barnen fick då stå på vakt och spana efter företagets representanter. Då bytte man snabbt garn för att undgå upptäckt.
PIPPITRÖJAN
Denna tröja figurerar under olika namn genom historien. Redan 1741 skrev Linné om en liknande tröja:
På Fårö gick bondfolket allmänt klädda med tröjor som var helt nätt utsirade med hwita, blå och röda färger.
Denna tröja kan spåras under namnet Gotlandströjan eller Linnétröjan och stickades länge på Gotland. Västgötaknallar köpte ibland tröjor av "tröjkärringarna" och spred mönster och teknik genom landet. Om detta är tröjans egentliga ursprung är dock inte klarlagt. När Sveriges Förenade Trikåfabriker bildades 1913 producerades tröjan av företagen Pedersen och Dekkes, som startades av två norrmän i Borås 1877.
Tröjan tillverkades sedan inom Eiser fram till 1970 -talet.
På 1950 -talet kallades tröjan allmänt för Hockeytröjan och i postorderkatalogerna finner man namnet Islandströjan. Namnet Pippitröja kommer från filmerna om Pippi Långström från 1969 -70 där Pippi bär tröjan från Eiser. Den går också ofta under namnet Fiskartröja.
På Eiser stickades den i ren ull och valkades lätt. Produktionen skedde på franska rundstolar och den som körde maskinen bytte färg manuellt med hjälp av ett räkneverk. Efter ett antal varv med oblekt garn stoppades maskinen och det röda garnet ersatte det oblekta. Efter ytterligare några varv med rött bytte man tillbaka till oblekt. Sedan blått och så oblekt igen. Så småningom utrustades maskinen med en ringelapparat för automatisk garnväxling.
ISLANDSKOLLEKTIONEN
De mönsterstickade s.k. Islandströjorna blev en stor succé under 1960 -talet, även i utlandet. De togs först fram i början av 1950 -talet och producerades senare en bit in på 80 -talet. Inspirationen kom från handstickade tröjor och bars av fiskare som gick på Island.
Produktionen skedde inom avdelningen Jersey Modeller och leddes av chefdesigner Hans Heitsch. Mönstren köptes in och tröjorna stickades på jacquardstickmaskiner.
Materialet var norskt lammull och de färdiga tröjorna valkades lätt för att stöta ifrån sig väta och framhäva mönstren. Under 60 -talet utökades kollektionen med fler produkter som kjolar, mössor o.s.v.
EISER KNIT
I mitten av 1960 -talet utvecklade Eiser ett material som konstruerats speciellt för herrkonfektion och som tillverkades med en världsunik teknik.
Materialet är 100 % polyester men med olika färgupptagning som gav en intressant yta. Produktionen skedde vid egna fabriker i Sverige och USA, där Eiser Knit blev en stor succé. Än i dag tillverkas materialet på Eng-Tex i Mullsjö som friköpte företaget 1983. (då 2007).
POLAREXPEDITIONEN YMER 1980
Funktionell beklädnad i extremt klimat
I takt med de svårigheter svensk textilindustri stod inför under 1970 -talet, arbetades det intensivt med forskning och utveckling av nya och bärkraftiga produkter för att trygga den fortsatta produktionen.
När svenska Polarexpeditionen Ymer skulle utrusta sin besättning tillfrågades Eiser, som med sin breda tillverkningskompetens skulle kunna klara ett sådant mångfunktionellt projekt.
Ett intensivt utvecklingsarbete påbörjades. Som grund användes funktionsplaggen från Craft. Tidigare expeditioners erfarenheter av plaggsystem analyserades. Material och konstruktion genomgick extrema tester för att plaggen skulle fungera i mycket extremt klimat, med maximal skyddseffekt och minimal vikt.
CRAFT: FUNTIONSPLAGG I TIDEN
1977 lanserade Eiser s.k. fysiologiska underkläder för sportbruk med varumärket "Craft of Sweden". De blev en succé och användes av både elitidrottare och vanliga motionärer.
I dag har Craft blivit ett varumärke med världsrykte inom idrotts- och motionsutövare.
Plaggen hade utvecklats under ledning av Eisers färgmästare Anders Bengtsson. Som barn fick han ofta ärva faderns krympta ullstrumpor som var sköna och varma.
När han senare köpte strumpor i bomull och syntet insåg han kopplingen mellan material och funktion.
Hans idé var att ta fram underplagg byggda på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. Utgångstanken var att vatten leder värme. Underplagg i bomullstrikå som suger åt sig svett bidrar därför till snabb avkylning när man vilar efter fysisk ansträngning. Istället konstruerades material med kanaler för att leda ut den fuktbärande luften frånkroppen. Kroppsvärmen utnyttjades för att pressa ut fukten genom underplagget till ett absorberande eller transporterande plagg. Värmen stannade då kvar närmast kroppen i ett isolerande s.k. mikroklimat.
Anders testade själv hur olika material och tekniska lösningar fungerade ute i fält. Utvecklingen fortsatte sedan i nära samarbete med flera olika idrottsorganisationer. Den berömda patenterade Craftstrumpan med s.k. pumpeffekt togs fram av Anders i samarbete med Bengt Klingsborg, chef för strumptillverkningen, i slutet av 1970 -talet. Det blev också en storsäljare till militär och allmänhet.
Sammansatt av Göran Andersson Februari 2018